Hej pussungar!

Sitter i datasalen och skriver på boken om mig. Jag fick lite överflöd i fantasin häromdagen och fixade till slutet på kapitlet " Jag nu och 2029". Vad tycker ni då?

Vem vet, jag kanske slutar som en olyckligt rynkig tant med grov PMS. Sittandes där i min husvagn och hoppas på att min man ska komma tillbaka för att hjälpa mig med våra sju barn. Min bästa vän är kanske ingen mindre än en klen liten katt med analklåda som bara äter mitt gamla tåludd. Varken jag eller någon annan vet hur deras liv ser ut om tjugo år, de flesta vet inte ens hur deras morgondag ser ut. Tur är väll det, för vad hade livet varit om man visste vad som skulle hända och man aldrig blev överraskad. Jag ska försöka tänka på livet som en överraskningsfest. Det kommer aldrig bli som jag har tänkt mig, men kanske blir det bättre än vad jag har tänkt mig.