Jag är så trött, så trött på att vara seg , alla läxor som aldrig tar slut, folk som bara pratar skit och inte kommer någon vart och framförallt trött på mig själv. Trött på vädret som aldrig tycks förstå att det snart är sommar och så var det detdär med min farbror. Jag tänker på honom och saknar honom, det ska han veta. Jag hoppas att han har det bra.

Det känns inte som ja duger till någonting, inte äns till att sparka på en förbannad boll. Jag gjorde väll bort mig totalt idag på matchen..  Förstörde för hela laget, som vanligt. Jag är bara trist, en i mängden liksom. Inte riktigt bra på någonting annat än än att fylla upp tomrummet. Inte snygg, inte rolig, inget specielt. Helt onödig och värdelös. En sak till, som Natasha Bedingfield sjunger-  who dosn't long for someone to hold?Jag vet att det inte syns på mig, att jag känner såhär. Jag överdiver genom att skriva detta, men ibland måste man få skiten ur sig.

Visst, ibland känns det ju hur bra som helst men jag tror inte de tillfällena klistrar sig fast på samma sätt som de då jag känner mig värdelös. Självkristisk? Ja, dom säger det. Vad vet jag, känns fel bara. Det finns inget som väger emot just nu, eller nästan ingenting.